Puerto Rico
22 november sällade jag och Carro oss till pensionärerna och barnfamiljerna på Kalmar flygplats. Flyget skulle ta oss till charterparadiset Gran Canaria. Syftet var att äta och sola utan att behöva lyfta ett finger på en hel vecka (och det visade de sig att vi inte heller behövde, mer än å konka ner våra grejer till stranden och upp några liter vatten till hotellet på bergssluttningen). För att göra en lång vecka kort så gick våra första dagar ut på att orientera oss bland pensionärerna (hur tanterna å farbröderna orkade gå i alla hundra miljoner trappor är för oss fortfarande en gåta). Andra kvällen hittade vi paradiset på jorden för två singeltjejer som inte sett ett manligt ansikte under 55 år och över 5 på flera dar. Harley´s!! Charmen höll dock bara i sig en kväll, men oj vilken kväll. Koncept för Kalmar kanske?
Vår fjärde kväll hade vi landat i nya rutiner och lärt oss att siesta är en fin uppfinning (också något för oss att härma!!) Kvällen förde oss till restaurangen längst bort i vårt fantastiska neonupplysta shoppingcenter. Där träffade vi Kevin, en förträfflig inkastare som visade oss lokalbefolkningens favvopub Sinatra.
Jag tyckte bartendern på Sinatra kunde följt med hem till Sverige, öppnat en pub och gift sig med mig, men de tyckte nog inte han som var 35 och hade barn.
Resten av veckan försvann i ett nafs och helt plötsligt satt jag i fikarummet på jobbet igen och lyssnade på samma otroligt intressanta diskussioner om vetefrön och stämplingssystem. Längtade nästan tillbaka till vårt kalla, sunkiga hotell med trasiga varmvattenberedare. Men mest längtade jag tillbaka till frukosten i en solstol på stranden, ja och så bartendern förstås ;-)
Vår fjärde kväll hade vi landat i nya rutiner och lärt oss att siesta är en fin uppfinning (också något för oss att härma!!) Kvällen förde oss till restaurangen längst bort i vårt fantastiska neonupplysta shoppingcenter. Där träffade vi Kevin, en förträfflig inkastare som visade oss lokalbefolkningens favvopub Sinatra.
Jag tyckte bartendern på Sinatra kunde följt med hem till Sverige, öppnat en pub och gift sig med mig, men de tyckte nog inte han som var 35 och hade barn.
Resten av veckan försvann i ett nafs och helt plötsligt satt jag i fikarummet på jobbet igen och lyssnade på samma otroligt intressanta diskussioner om vetefrön och stämplingssystem. Längtade nästan tillbaka till vårt kalla, sunkiga hotell med trasiga varmvattenberedare. Men mest längtade jag tillbaka till frukosten i en solstol på stranden, ja och så bartendern förstås ;-)
Kommentarer
Trackback