Cissi

19 januari, klockradion blinkar 03.14. Jag har mot alla odds sovit hela två timmar. Vänta, vänta. När får man gå upp egentligen? Vi får inte missa flygbussen! Lite drygt en timme senare drar Annas mobil igång, äntligen!! Jahopp, skynda, skynda, packa klart, smink, bädd, skynda, skynda, kläder, missat nåt?, skynda, skynda.... och tre kvart innan vi behöver gå, sätter sig alla ner och.... väntar...

Detta var början på gruppresan till den daniel-mytomspunna skidorten Zakopane. Efter tungt släpande på resväskor (långt över den godkända vikten), glömd mobil och nycklar samt stormvarningar satt vi tillslut på flygbussen som skulle ta oss till Sturup. En smörgås och en halv yoghurt senare hade vi både lyckats möta upp fyra lagom vakna grabbar samt entra det ungerska flygbolagets rosa plan och hälsats välkomna av kabinens flygvärdinna med rosa skjorta och stringtrosor (ja det var inte jag som gjorde denna upptäckt). Efter ytterligare lite krasch-ångest attacker, skumpig flygbussresa och matstopp var vi alltså påväg till vår slutdestination, Zakopane. Högt upp i bergen började någon i bussen svettas lite extra och det var inte den skickliga busschauffören tio säten framför, det var visst grabben precis intill, vart hade all snö som fanns på hemsidan tagit vägen? Några dagar senare fick vi av en skidlärare i liften veta att 2008 var Zakopanes sämsta snöår, aldrig tidigare hade man kunnat se gröna toppar på bergen. Men skulle detta hindra denna lilla grupp skidglada svenskar. Icke. Trötta, dräggiga och allmänt vedervärdiga, tog sig den lilla gruppen till Stara Polana, ett vackert hus på ca 100 år där de äntligen fick lämpa av sig de tunga resväskorna som hade börjat kännas som att dra på 100 miljoner tegelstenar. Efter att alla velat va varandra till lags sådär första kvällen hittade vi ett mysigt litet matställe, ett antal öl och snapsar senare började de skickas kött och labombas.

Nästa morgon var det alltså dags att hitta skidor och gärna någonstans att prova dem också. Det blev en liten bussresa högt upp i bergen till ett ställe som jag inte kan uttala. En trevlig skiduthyrare undrade på knackig engelska om vi som var nybörjare verkligen skulle upp på toppen och åka? Javisst tänkte vi, varför skulle vi inte det? När vi tillslut trängde oss ut ur kabinen som fört oss till toppen, började vi förstå skiduthyrarens tveksamhet. Det var helt enkelt en fråga om att behålla livet eller ej. Dessutom vägrade skidläraren, för ja de fanns faktiskt en sån, att hjälpa oss. Jaha? Efter ytterligare två timmar hade jag och Pim lyckats ta oss ner till centrum och upp på en kulle där vi hittade vår Kristoooooooof, en polsk, gammal, professionell skidåkare, som hade en isig liten skidskola på sin bakgård. Kristoooof förstod knappt ett ord engelska men skidlektionen tedde sig ungefär på följande sätt: Kristooof tänkte "dumma, korkade svenskor" medan jag och Pim svor över gubbjäveln. Efter två timmar var vi 110 zloty fattigare och hade åtmonstone lärt oss parrraallllellll och snoooooowplooog. Frustrationen försvann dock fort efter några öl och trevligt sällskap framåt kvällen.

Dag två lyckades alla förutom La Bomba och hans Zakopane monster ta sig till skidbacke nummer två. Då först började vi inse att det fanns mer än Kristooofs bakgård att åka på. Efter ett litet missöde i liften lyckades jag faktiskt ta mig ner för backen, flera gånger! Jag började dock inse min snigelfart när till och med en nybörjargubbe på 60 bast körde om mig... Farten lyckades jag tyvärr aldrig öva upp, men nästa gång, då blir de Anja Pärsson-rump-åt-sidorna. Dag tre hade Pim blivit handikappad efter både ett missöde i backen (knät) och ett i trappan till resturangen (foten) och jag tappade peppet på att åka själv i min blå backe. Istället hittade vi oss ut till marknaden där vi inköpte kvällens attraktion, Na Dupe (en clownpiska). Na Dupe blev kvällens straff i pyramiden. Kvällen bjöd även på den efterlängtade snön vilket innebar att vi tillslut två skiddagar med riktig snö och de slutsatser jag lyckades dra från dessa dagar var att de går mycket lättare att åka skidor efter fyra hot wine och att man får väldigt stor mage av öl.

Den nu ganska trötta ligan hade ytterligare en destination på kartan kvar innan hemresa. Krakow. Efter att Daniel ropat något obegripligt på polska till hästchauffören fick vi tillslut åka häst och vagn till stationen och ett snöigt Zakopane försvann i mörkret bakom oss.

Väl i Krakow fick jag och flickorna åka ragga-taxi (kändes nästan som att va tillbaka i gamla hederliga Kalmar), det enda som saknades var diskobollen i taket och lukta-gott-granen i fönstret. Bling Bling blev vår nästa sovplats. Att sova 12 personer i samma rum är intressant. Det intressanta är att höra vilka som snarkar och pruttar i sömnen och sen skratta lite tyst för sig själv. Tyvärr missade jag detta för jag sov som en stock ända till sju.

Vad gör man 16 timmar i Krakow? Hittar ett stort köpcenter, äter sushi två gånger (om man heter Anna), går genom judiska kvarteren, äter glass, köper sprit, tittar på slott och dricker öl på ett mysigt ställe med juckapalmer, och vad man inte får missa om man heter Cecilia och inte är van vid att resa, man oroar sig för flygbussen... Självklart lämnade Wizzair inte kvar oss i Polen och många timmar senare fick jag äntligen krypa ner i min säng med dubbla täcken, glad men trött efter vår galna vecka med ett förnöjsamt leende på läpparna.

Tack allihop för en toppenvecka!! Hörde jag ryktas om slovakien nästa år...? ;-)